Vid Riksantikvarieämbetets Antikvarisk-tekniska
avdelning, Enheten för konservering av museiföremål, startade
i januari 2003 i samarbete med Statens historiska museum ett forsknings-
och utvecklingsprojekt, Arkeologiskt alunbehandlat trä - metodik för
räddning av föremål. Syftet är att försöka
rädda de alunkonserverade träföremål som finns i museer
runt om i landet.
Träföremål är sällsynta i det arkeologiska källmaterialet. Biologisk omvandling av trä är en del av det naturliga kretsloppet, och det krävs specifika förhållanden, såsom mycket torra eller vattendränkta miljöer, för att träet ska bevaras. Under en lång period under 1900-talets första hälft applicerades den s k alunmetoden rutinmässigt på vattendränkt trämaterial för bevarande av föremål efter utgrävning. Först med tiden blev katastrofala följder synliga. Alunsaltet reagerar kraftigt med fluktuationer i omgivande luftfuktighet. Invändig tillväxt och ackumulering av saltkristaller leder på sikt till kollaps och totaldestruktion av alunbehandlade träföremål. Okunskap och omedvetenhet om problematiken kring alunbehandling och dess följder, har gjort att en stor mängd av de relativt sett få arkeologiska träföremål som tillvaratagits, nu hotas av förstörelse (se bilder nedan).
För att kunna rädda föremålen
måste först det skadliga alunsaltet lakas ur i vattenbad. Därefter
kan man impregnera träet med polyetylenglykol (PEG) och sedan frystorka
träet, vilket är den metod som idag med framgång appliceras
på arkeologiskt vattendränkt trä. I flera fall är
dock det alunkonserverade träet i så dåligt skick att
risk för kollaps föreligger i samband med urlakning. I dessa
fall krävs en konsolidering/förstärkning av ytan innan urlakning
kan komma till stånd. Detta kan göras med hjälp av porösa
material som till exempel gasbinda eller skumgummi, men i riktigt sköra
fall behövs något stadigare med ännu mindre porer. I Kanada,
vid Canadian Conservation Institute, har försök med Parylenebeläggning
som förstärkning för dessa ytterst sköra föremål
gjorts med lyckat resultat. Även vi har nu inlett försök
med Parylene. I första skedet har tre autentiska bitar belagts med
1,10 respektive 17 mikrometer Parylene.
Det visuella intrycket är av yttersta vikt då det rör sig
om museiföremål. Hittills ser det mycket lovande ut för
den tunnaste beläggningen. Nu vidtar försöken med urlakning.
Alunsaltet måste kunna vandra genom Parylene och ut i urlakningsvattnet.
Det är en process som tar månader. Vi väntar med spänning!
|
|
|